SkräpClownen

Det va helt enkelt för mycke som gick fel för många gånger. Försvunna kommentarer och inlägg, spam, omöjligt att logga in, mm. Från och med nu hittar ni mig istället här. Är tacksam om ni som länkar hit ändrar till nya adressen. Den gamla bloggen kommer givetvis finnas kvar för den som vill läsa gamla inlägg.

/David

Efter en intensiv helg har det blivit god tid att hugga sängen. Återkommer imorn med ett beslut som jag borde tagit för länge sedan. Förändringens vindar blåser och jag känner att det börjar bli dags att gå vidare..

Under tiden kan den som är intresserad gå in och titta på bilddagboken.

/David

Börjar tröttna rejält på blogg.se som har krånglat otroligt mycke senaste dagarna. Nu har några av era kommentarer försvunnit bara hux flux. Dom syns när man är inloggad men inte annars, skumt och jävligt irriterande!

Well, ikväll blir det nya eller gamla Debaser, vet inte riktigt ännu. Imorgon samma sak.

/David

Senaste tiden har det varit fullt upp, arbete och kurs dagtid, hänga med Mia på kvällarna. Kommer ha mycke att göra närmsta dagarna också, i slutat av helgen ska jag dock försöka vara tillbaka. Antar att en liten bloggsemester kan vara nödvändigt men om sanningen ska fram hatar jag att det inte riktigt funnits tid den här veckan. Jag har blivit beroende av dom här kvällsstunderna framför datorn. Dom binder ihop och skapar sammanhang, det behövs. JAG behöver det.

Gillar den här Bamse bilden, inte enbart på grund av texten. Titta på hur dom för sig. Skalman lite robotaktigt. Bamse rör sig framåt med hela kroppen, svänger med armarna och bestämda kliv. Lille-Skutt, han bara hoppar fram som om det inte fanns någon oro alls i världen. Tre vänner på väg någonstans.

/David

Jag har blivit med egen hustomte, som dammsuger, moppar, diskar och dammar när jag arbetar natt. Det betyder att jag kommer komma hem till en städad och fin lägenhet imorgon. Dumdidumdidum, aint life peachy!

Hustomtar kräver dock en hel del uppmärksamhet när man inte är på jobbet. Iaf den här hustomten. Det förklarar varför det inte blivit så mycke bloggande senaste dagarna. Tur nog har vi dock liknande intressen (krogen, öl, fotboll, hångla, krogen, musik) så det funkar trots allt ganska fint. Hon är fin att se på också. Och att ta på. Hustomtar is the shit!

Nåja, snart åker hon tillbaka till Nordpolen (eller Tvååker). Då får jag städa själv. Damn.

/David

Självklart kan man hata ett annat lag. Hatet till framförallt dif och gnaget kan ibland tom kännas större än kärleken till Bajen. Folk som inte bryr sig, som aldrig älskar eller hatar kan kolla på friidrott istället. Där handlar allt om att hoppa högt, hoppa långt och snorta pulver. Andra lag som besöker söderstadion ska känna skräck, dom ska frukta vad som finns på planen såväl som på läktaren. Bananer slängs, spelare häcklas, domare ska tvingas va på tå och känna att misstag kostar.

MEN det ska inte skjutas in raketer, mynt ska inte kastas, planen ska inte stormas. Det gynnar ingen. Det är direkt korkat och skadligt för Bajen på varje tänkbar nivå.

Jag skriver sällan om fotboll och har inga planer på att börja göra det mer frekvent. Ville bara göra klart var jag står i den aktuella frågan.

/David

Hatet mot apjävlarna har aldrig varit större. Nu blir det fotboll och öl.

Forza Bajen!

/David

Jenny Saville

Igår kväll blev det fotboll och billig öl med Jonn. Tanken va först att vi skulle mötas upp på Ringens biljard för att se matchen på deras storskärm. På vägen dit ringer dock Jonn och meddelar att dom av någon outgrundlig anledning inte visar matchen. Istället tar vi oss till ett halvtomt KingsTown där vi tillsammans med ett tjugotal andra bajare följer dramat. Efter en oförtjänt förlust där ordet DOMARJÄVEL fick ytterligare en dimension bar det hemåt för en kväll full av tvivel och ångest. Well, får väl va tacksam över att man iaf blev full, alltid något.

Idag har tankarna kretsat mycke kring psykofarmaka och rätten att tvångsmedicinera. Det finns en bild av att läkare nu för tiden alldeles för lättvindligt skriver ut mediciner istället för att erbjuda "riktig hjälp" i form av terapi. Terapi i all ära, men ENBART terapi hjälper inte många, ENBART mediciner har dock hjälpt en hel del. Och ska man se det ur ett samhällskostnadsperspektiv (vilket man tyvärr måste göra) är det inget snack om saken. Mer piller åt folket!

Det borde även bli lättare än vad det idag är att tvångsmedicinera personer med grava psykiska funktionshinder. Utan att va insatt i alla fall av järnrörsmän, knivdåd och annat vågar jag lova att i nittionio fall av hundra som rör psykiskt sjuka förövare har det slarvats helt eller delvis med medicinen. Vilket lätt till en psykos där andra människor i slutändan blivit skadade eller fått sätta livet till. Självklart är det en kränkning för individen att mot sin vilja tvingas ta medicin men som jag ser det är det ett pris värt att betala. Både för den psykiskt sjuke och för samhället. De som slutar med sina mediciner gör det ofta för att bli av med biverkningar och/eller för att de känner sig "friskare" (vilket i sig är en effekt av medicineringen). Det är heller inte lätt att alla gånger motivera en psykiskt sjuk person som slutat medicinera att börja igen även om en försämring skett. Ofta finns det vanföreställningar kring medicinen (att det tex är knark eller gift) och rädslan för att åter drabbas av biverkningar kan vara stor. När det gäller personer med en våldsam historik finns det tyvärr inget alternativ. Andra individers och den psyksjukes egen säkerhet måste sättas i första rummet. Idag krävs det att någonting ska hinna hända för att en person ska bli tvångsomhändertagen och medicinerad mot sin vilja. Då kan det redan vara för sent. Att det ska behöva gå så långt, särskilt med personer som redan visat upp våldsamma sidor under psykoser är helt åt helvete!

Imorgon blir det birko med Ior på något sunkhak. Det  kan vara en god ide att hålla ögonen på den bittra lilla mannens blogg framöver. Efter att länge klarat sig undan rättvisan blev han slutligen nådd av lagens långa arm tidigt igår kväll. Om det dyker upp ett inlägg med titeln "snutjävlar" på hans allt för sällan uppdaterade blogg ska ni således inte bli förvånade.

Kvällens lyssning "Thank God for Mental Illness", Brian Jonestown Massacre.

/David

Think about any large band right now, think of their fans. What do you think of anybody that idolizes or is truly inspired by Moneybrother? It's like, get a life, man.

Royal Trux, nittiotalets coolaste katter.

/David

Härom kvällen ringde ett gammalt ex, egentligen ingenting konstigt med det, vi är polare och umgås fortfarande regelbundet. Det tillhör dock ovanligheten att hon bara ringer utan vidare. Precis som med mina andra vänner hörs vi mest via sms när vi inte ses och det va tydligt att hon hade något på hjärtat. Jag anade vad hon ville ha sagt och efter några minuters kallprat kom det.
"David, om du någonsin lämnar ut vårt förhållande på det sätt som du gjort med H kommer jag bli väldigt besviken på dig".

Dagen innan har jag varit på lunch med morsan, senare samma eftermiddag ringer hon upp.
"Du förstår väl att det där jag berättade om xxxx inte är något du kan skriva om på din blogg".
Faktum är att det va precis vad jag hade tänkt göra. Morsan tillhör väl inte en av dom mest regelbundna besökarna här, men hon känner till bloggen och tittar in då och då (samma med farsan). Under lunchen kom vi osökt in på ämnet då morsan hade att och annat att säga om min hundralista. Och efter ringer hon alltså och ber mig låta bli att skriva något hon berättat. Det kändes konstigt och väldigt olikt morsan, men självklart skrev jag inte.

För ett tag sedan blev en av mina allra bästa vänner förbannad på hur jag framställt honom här. Det gick så långt att jag ett tag trodde att han skulle säga upp bekantskapen.

Ord är svårt och jag försöker sällan förklara saker. Det har jag heller inte någon intention att göra. Helst vill jag bara lägga fram det jag skriver om utan några försök till analys. Vill man ha enkla svar kan man läsa Sigge istället. Självklart handlar det till viss del om rädsla, att analysera och komma med förklaringar är att sticka ut hakan. På senare tid har jag upptäckt att jag inte har så många enkla svar, saker är inte lika svart/vita som dom va för några år sedan. Kanske har det med ålder att gör, fan vet.

Nu håller jag på att tappa tråden och komma in på något annat än vad som va tänkt från början. Det va inte meningen. Det jag undrar är följande.. Tycker ni att det är ok att hänga ut folk hur som helst? Och vad skulle ni själva tycka om att bli uthängda på en blogg?

Några saker som skrivits om mig på andra bloggar..

"Det finns en viss person som jag tror har allvarliga problem. Nu kretsar hela hans värld kring honom själv... Plötsligt minns han ingenting. Speciellt svårt att minnas är självklart vilken jävla patetiskt jävla självisk obehaglig människa han är och hur han behandlat mig och mina kompisar.
Hmm...
Stackars krake. Kommer han någonsin växa upp!?
Och när ska han lära sig stava? man funderar."

"Men fy fan. Läste just en blogg där en fd vän till mig beskrev ett så jävla vidrigt och elakt dubbelspel som han utsatt en person för, uppenbarligen ens utan att skämmas."

"Jag tyckte bara det lät som en rolig grej, nån som varje helg är på Debaser och hånglar med olika tjejer varje gång, flickor som kanske nästan är myndiga, och sen skryter om det på nätet. Men vad vet jag, det kanske är inne nu.."

/David

Junior Kimbrough's juke joint.

Har varit sådär söndagsmosig i skallen hela dagen. Men jävlar vad det är värt det, igår va en riktigt höjdare. Det blev en galen kväll som inte slutade förens tidigt imorse. Orkar dock inte gå in på detaljer, känns som om jag skrivit så mycke om galenskaper senaste tiden att det får räcka för ett tag. Jag gör helt enkelt som Christina och censurerar mig själv.

Eftermiddan har i huvudsak tillbringats på sängen med ipoden. "Meet me in the city" med Junior Kimbrough har gått varm. Det är något med Juniors röst som verkligen fångar mig och bättre dagen efter musik är svårt att finna. Igår kväll spisade jag massa UK garage/grime för mina gäster innan vi gick ut, men så här på söndagen behövs det lite kött och potatis i form av blues.

Ett stort tack till Ida för presenterna jag och Brollan fick av henne! Och grattis till Butty som spelade hem nittiofemtusen på poker ikväll!

/David

Det där med statcounter är verkligen sjukt roligt, även fast det lätt inbjuder till missbruk. Kan tala om att det finns folk så långt bortifrån som Japan, Australien och USA (Nej, inte bara du syrran) som läser här regelbundet. Även Spanien (Piff & Puff?), Danmark, Tyskland och Luxenburg får jag regelbundet träffar ifrån. Klart man blir nyfiken vad det är för person som sitter i Japan och läser ens blogg. Allra mest nyfiken är jag dock på vilka från ens förflutna som kan tänkas sitta och läsa utan att ge sig till känna, gamla polare, flickvänner och sånt. Jag kan ju knappast vara ensam om att ibland googla på gamla bekanta för att se vad som kan tänkas dyka upp. Alla som bloggar har nog dom här tankarna och det är svårt att komma runt. MAN VILL VETA!! Nåja det va inte länge sedan jag bad er som läser presentera er så jag ska väl låta det gå lite längre tid innan jag frågar igen.

Fler och fler blir ni också, även om min (först råkade jag skriva JAG) knappast tillhör en av dom mer välbesökta bloggarna. Ni är duktiga på att kommentera, vilket är skoj! Ibland är ni lite för snälla, även om jag skulle ljuga om jag påstod att det inte gör mig oerhört glad att få positiva kommentarer. De få negativa jag fått har av någon anledning också gjort mig oerhört upprymd. Dom ger en minst lika stor kick för egot som motsattsen. Det är kittlande att tänka på att det finns folk där ute som sitter och småhatar. Faktum är att jag är mycke mer van att stöta på patrull i verkliga livet än vad som sker här och det är lite märkligt då även en och annan antagonist trots allt hittat hit (vad jag hört). Det borde liksom vara ganska bekvämt att slänga skit i skydd av anonymitet. Iaf för de gamar som i vanliga fall inte har några problem med att hata bakom ryggen.

Nä, nu är det dags att göra sig i ordning för kvällen, klockan sju kommer Bea, Brollan och Ida förbi. Först förfest hos mig, sedan *surprise* Debasers uteservering.

/David

(Det här är en fortsättning, läs förra inlägget först).

"Det roliga är ju att du veckan efter lite halvdragen och desperat ringer bruden och drar hem till dig... Vad gör man inte för ett knull på fyllan liksom :)"
- Butty kommenterar mitt förra inlägg.

Nej Butty, riktigt så gick det inte till. Vad som sedan hände ska jag istället försöka redogöra för här.

Natt, efterfest, Mosebacke.
Har bara sporadiska minnen. Tydligen har jag gått omkring och frågat folk efter droger (Troligtvis mer pga att jag i fyllan tycker det ät "tufft" än att jag verkligen vill knarka. Förutom en period av intensivt gräsrökande för några år sedan har jag aldrig varit mycke för droger), hotat döda lägenhetsinnehavarens katt och av okänd anledning kallat några tjejer för jävla slynor. Förmodligen blir jag med all rätt utslängd. Efter det är allt svart.

Morgon, hemma.
Vaknar upp, till min förvåning upptäcker jag att H ligger och sover vid min sida. Förutom att hon ringt och gråtit någon gång på fyllan har vi inte hörts sedan den där morgonen för kanske två veckor sedan. Kollar min mobil, några missade samtal från okänt nummer och ett meddelande på svararen.
Okänd kille "Hej, jag är klar på SÖS nu, tänkte höra om du kan komma och hämta mig".
Försöker minnas, men ingenting. Vänder mig om mot H, skakar lätt på hennes axel. Hon lägger sin hand på min, öppnar ögonen och ler.
Jag ler tillbaka, "Hej, så du har hamnat här igen".
H "Ja, jag va ju tvungen att hjälpa dig, kunde ju inte låta dig ligga och frysa ihjäl i björns trädgård".
Jag "Asså jag minns verkligen ingenting, vad hände igår egentligen, när träffades vi?".
H "Du ringde och väckte mig mitt i natten, sa att du va i björns trädgård, verkade helt förvirrad. Du hade lagt dig där för att vila. Det kändes inte som en bra ide mitt i vintern så jag tog en taxi, åkte dit och hämtade dig".
Jag sätter mig upp i sängen, gör återigen ett försök att minnas, men ingenting.
"Jag fick ett konstigt meddelande på mobilen, någon kille som ville bli hämtad på SÖS, känner du till något om det?".
H "Nej, men när jag hämtade dig va dina händer helt blodiga, vi gick in på mc donalds och tvättade av dom innan vi åkte hem".

Jag blir helt kall, den där berömda klumpen sätter sig i halsen och jag rusar upp framför spegeln. Står där i kallsingar och börjar undersöka min kropp. Några blåmärken på benen, inget annat. Inga större sår på knogarna eller i ansiktet. Utesluter att jag varit i bråk, då hade jag garanterat haft mer än vintersprikor på händerna och ansiktet hade ömmat. Vad har hänt under den svarta perioden från det att jag lämnar festen till H hämtar upp mig? Det känns inte bra att ha haft händerna i vad som kan vara någon annans blod, särskilt som jag alltid får småsår under vintern där det lätt skulle kunna tränga in. Fan, klumpen i halsen växer till en fotboll, går ut i badrummet, hämtar några sobril, sköljer ner med ett halvt glas vatten. Tillbaka till sängen, H håller om mig, viskar lugnande. Somnar.

Vi börjar dejta igen, jag känner tacksamhetsskuld och tycker på något sätt att dom två händelserna spelat ut varann. Det hinner dock inte gå mer än kanske tio dagar innan nästa "incident".

Efter tre på natten, hemma.
Vi har varit ute på varsitt håll och bestämmer via sms att vi ska ses hos mig när krogarna stänger. Jag kommer hem något tidigare, går och lägger mig. Somnar. H ringer på dörren, jag öppnar sömnig, det första hon gör är att gå ut i köket, inventera min kyl och förse sig med öl. Jag går tillbaka till sängen. Hon sätter sig på en stol bredvid och försöker föra ett samtal varpå jag somnar.

"DITT JÄVLA ÄCKEL JAG GER OCH GER OCH DU BARA TAR, DITT VIDRIGA SVIN".
Jag vaknar av H's skrik och känner hur hon slår någonting över min rygg. HÅRT. Upprepade gånger. Jag flyger upp samtidigt som jag vänder mig om, där står H med dubbelhandsfattning om mitt långa skohorn och skrikande fortsätter hon slå. Jag rycker ifrån henne skohornet och ger henne en örfil samtidigt som hon störtar mot dörren. När hon märker att jag inte följer efter faller hon återigen ner på mitt golv och börjar gråta.
"Du bryr dig inte om mig, jag försöker ge dig allt, men du vill bara träffa mig för att knulla", får hon fram mellan snyftningarna.
Jag stirrar på henne med avsmak. "Ta dina grejer och dra härifrån, jag vill inte se dig igen".
Sedan begår jag kvällens stora misstag. Medan H ligger på golvet och gråter, lägger jag mig i sängen och somnar om. Hur jag nu lyckas med det.

Denna gång väcks jag av att H satt sig över min rygg och sliter med bägge händerna i mitt hår.
"JAG SKA DÖDA DIG DITT JÄVLA AS".
Med hennes händer fortfarande fast i håret lyckas jag snurra runt i sängen och komma upp på knä. Slår fyra-fem hårda örfilar mot H's ansikte, hon släpper taget, slänger sig ner på sängen, håller armarna kring huvet och gnyr. Tårar rinner ner från mitt ansikte, hade hon inte släppt hade jag fortsatt slå, det gjorde så jävla ont. Nu sjunker jag ihop på sängen med ryggen lutad mot väggen.
"Varför bryr du dig inte om mig" Får H fram, där hon ligger pressad mot väggen i fosterställning.
Jag "Är det här sättet du försöker fånga min uppmärksamhet på, förväntar du dig att jag ska fortsätta träffa dig nu?"
H "Vad spelar det för jävla roll, du vill inte träffa mig oavsett. Jag kan göra vad som helst, du ser mig ändå inte. Du vill bara hänga med dina polare, sen vill du att jag ska komma över och suga av dig när det passar. Du kan suga din egen jävla kuk".
Jag sätter mig framför H och vänder henne mot mig.
"Nej, slå mig inte" gnyr hon med armarna kring huvet. Hon har fortfarande hårtussar i händerna.
"Vad snackar du om, jag ska inte slå dig". Lägger mig ner bredvid H, ansikte mot ansikte.
H tar bort sina armar från huvet och lägger dom kring mig, jag drar henne nära.
"Varför, varför, vad kan jag göra, jag gör ju allt för dig. Varför fortsätter du stöta bort mig?"
Jag "Om du visste hur mycke jag tyckte om dig innan den där grejen, när du hyrde den där fittan för att hota mig".
H "Vad skulle jag göra då, du va ju så jävla taskig mot mig. Jag skulle inte få komma på din födelsedag för du ville hellre ha den där Bea där. Hur tror du det känns?".
Jag "Bea och jag har känt varann länge och hon ville inte träffa min familj om jag hade en ny tjej där. Vi hade ju bara känt varann i tre-fyra veckor då, det kändes ändå för tidigt. Varför sa du inte att det va ett problem, varför låter du allt gå så jävla långt istället?".
H "Vad skulle jag säga? Du gör ju ändå alltid som du vill, du skulle inte lyssna på mig".
Jag vet att H har rätt, skulle hon börja ställa krav på mig skulle jag bara svara att det är frivilligt att träffa mig, passar det inte kan hon gå. Vi kramar varann, börjar kyssas, ligger. På morgonen talar vi inte så mycke om det, vi förstår bägge och hon verkar ta det bra.

Det går några dagar, sedan börjar H höra av sig, hon är alltid full när hon ringer. Någon eller några gånger kommer hon förbi oanmäld. Samtalen pendlar mellan att hon är kär i mig, vill ha mig till varje pris och att jag är ett jävla äckel/svin/hora som knullar allt på två ben och bara utnyttjat henne. Den mest minnesvärda kommentaren fäller hon gråtande ute i min hall medan jag försöker få iväg henne.
"Två månader David, nästan två jävla månader och inte en enda orgasm".

Efter några veckor slutar H höra av sig. Det går några månader innan vi springer på varann. Då är det som om inget hänt, som om vi bara dejtat lite och nu är vänner. Vi håller kontakten, det händer att vi går hem tillsammans eller ringer varann när vi inte träffar andra. Senast jag mötte H va som hastigast ute på krogen i juni. Vi har inte hörts sedan dess.

/David